Visst är det bitterljuvt det här med att ta studenten och att sluta gymnasiet...

Visst är det bitterljuvt det här med att ta studenten och att sluta gymnasiet. Man känner glädje över att slippa läxor, prov, tjötiga lärare och deadlines. Samtidigt som man känner en viss oro och lätt sorg över vetskapen att man kommer förlora så många av sina vänner, och gemenskapen som skolan faktiskt ger en. En gratis gemenskap. Man har genom åren i princip blivit tvingad till att umgås med människor dagligen, vilket har resulterat i så väldigt många goda och nära vänner, vänner som man nu att kommer förlora. 

Äldre säger att "Du får väl se till att hålla kontakten med dem helt enkelt!", eller "Du kommer hitta nya vänner i livet!", men är det verkligen så enkelt? Javisst kommer man få nya bekantskaper och vänner, men i slutändan vet man vet vilka ens närmsta vänner är, och man vet vilka ens "skolvänner" är, så enkelt är det. Hur bra vänner man än är i skolan, så kommer man i ärlighetens namn antagligen aldrig att ses igen.

Sedan tycker jag att denna uppståndelse och glädje kring studenten är lite konstig. För om vi säger såhär, att majoriteten av alla som tar studenten kommer plugga vidare, efter sommaren eller om ett år. De resterande ungdomarna kommer att jobba eller bara sitta hemma utan någon inkomst och bli tvungna att hitta billiga, om inte gratis, fritidssysselsättningar att just sysselsätta sig med, för annars lär man gå in i väggen utan att ens ha ansträngt varken kropp eller hjärna. 

Så varför glädjas så åt att ta studenten, när man ändå om bara några få månader ska fortsätta plugga? Då skulle man ju kunnat fira varje avslutning under hela sin skoltid som om det är det sista man behöver göra i livet när det kommer till att studera eller anstränga sig, likt så man gör på studenten. Eller så börjar man jobba, och ja, man tjänar pengar, vissa mer än andra, men pengar tjänar man. Wow, det gjorde man ju inte direkt i skolan, mer än studiebidraget, men det lilla bidrag på ca 1000 riksdaler räckte och räcker ju inte länge för dem flesta.

Men då var det ju det med ledighet också. Man har rätt till 5 veckors ledighet när man börjar jobba, lite beroende på vilket jobb och anställningsform man tar sig an och har, men man är "berättigad" 5 veckor. Jämför det med sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov, jullov, studiedagar och alla röda dagar plus några till år efter år. Helt plötsligt låter inte jobb lika intressant och roligt, eller vad säger du? Så tjäna pengar kan man ju göra, men man har ju inte riktigt lika mycket tid att spendera pengarna om man säger så. Så spendera dem med eftertanke säger jag.

Du behöver inte hålla med. Det finns för och- motargument mot allt. Men jag vill bara ställa frågan hur man kan se fram emot något som med största sannolikhet kommer kräva ännu större ansvar, energi och tid än vad man behövt sätta av för att ta sig igenom skolan alla dessa år. Eller hur man kan se fram emot ännu tuffare och mer avancerade studier än de man stött på under sina 12-13 år i skolan. Fira när du tar examen istället, eller när du blir en högt uppsatt chef, eller när du hittat det yrke som just du vill ägna dig åt dag in och dag ut. Eller så får jag önska dig lycka till med att bli ekonomiskt oberoende eller bara lycklig på ditt egna lilla vis. Plötsligt händer det, som man säger! Livet blir ju trots allt aldrig riktigt som man tänkt sig.

Visst, jag har ett jobb direkt efter gymnasiet, och en förmodad hyfsad inkomst varje månad. Jag har en trygghet och en plan inför min framtid. Men jag vet så många som inte har det. Många vet inte vart dom ska ta vägen, vilken väg de ska gå för att hitta rätt i livet, medans många helt enkelt inte vill göra något utav huvud taget. Det funkar ett tag, men så småningom måste man ju agera, vare sig man studerar eller jobbar. För i slutändan är pengar det som är avgörande, vare sig man vill det eller inte. En sak är säker, det blir jobbigt utan dem.

Och jaaa, jag kommer att vara jätteglad när vi springer ut, åker på flaket, och på festen på kvällen. Det kommer förhoppningsvis bli den bästa dagen i mitt liv...

Men sen då? Vad ska du göra, och vart ska du ta vägen? Det är frågan...