Tunga, långa andetag. Munnen är vidöppen. Antagligen för att få in så mycket syre som möjligt.
Hör hon mig? Man kan ju alltid hoppas att hon gör det. Det får mig att må bättre att tro det i alla fall. Blicken är fast, och kan upplevas väldigt fokuserad. Det kanske den är med, men det liv som finns kvar, den lilla kraft som håller sig kvar i hennes kropp, har nog övergett så gott som alla sinnen. Ett sinne i taget. All energi som en gång fanns där har nog istället flyttat in hos hjärtat. Det är där energin behövs som mest.
Kall är hon med. Hjärtat pumpar inte ut blodet i kroppen lika snabbt längre. Varför? Hon kan väl i alla fall få vara varm, eller? Hon har ju så ont. Hon kan inte längre röra sig, så ont har hon. Försöker man flytta på henne så skriker hon av smärta. Och varför är hennes tänder sönder. Hon äter ju inget, eller rättare sagt, hon kan inget äta. Så hur kan dom bli så fördärvade? Konstigt.
Jag viskar, "jag älskar dig". Undra om hon hörde det? Hoppas det. Det är svårare än vad man tror att säga jag älskar dig, när man inte längre vet om hon hör det eller inte. Ännu svårare är det att säga det när det varje gång kan vara den sista gången man säger det till henne. Denna gången fick jag ett andetag som svar. Man kan nog skymta ett leende på mina läppar. Det är ju en reaktion i alla fall.
Hon hörde nog. Nästa gång kanske jag inte ens får det där tunga, långa och det så hjärtskärande andetaget som svar. Nästa gång kanske jag inte har samma tur. Att säga jag älskar dig är ingen stor sak egentligen. Framför allt inte till henne. Men jag drar mig från att säga det. Det känns konstigt. Kan hon ens tänka där hon ligger? Eller är allt utslaget? Allt utom hjärtats sista slag. Nej! Vad är det för trams Calle? Hon är säkert bara i sin egna lilla värld. På kvällen sjunger jag för henne.
Hör hon mig? Jadå, visst gör hon det! Det får mig att må bättre att tro det i alla fall.
Hör hon mig? Man kan ju alltid hoppas att hon gör det. Det får mig att må bättre att tro det i alla fall. Blicken är fast, och kan upplevas väldigt fokuserad. Det kanske den är med, men det liv som finns kvar, den lilla kraft som håller sig kvar i hennes kropp, har nog övergett så gott som alla sinnen. Ett sinne i taget. All energi som en gång fanns där har nog istället flyttat in hos hjärtat. Det är där energin behövs som mest.
Kall är hon med. Hjärtat pumpar inte ut blodet i kroppen lika snabbt längre. Varför? Hon kan väl i alla fall få vara varm, eller? Hon har ju så ont. Hon kan inte längre röra sig, så ont har hon. Försöker man flytta på henne så skriker hon av smärta. Och varför är hennes tänder sönder. Hon äter ju inget, eller rättare sagt, hon kan inget äta. Så hur kan dom bli så fördärvade? Konstigt.
Jag viskar, "jag älskar dig". Undra om hon hörde det? Hoppas det. Det är svårare än vad man tror att säga jag älskar dig, när man inte längre vet om hon hör det eller inte. Ännu svårare är det att säga det när det varje gång kan vara den sista gången man säger det till henne. Denna gången fick jag ett andetag som svar. Man kan nog skymta ett leende på mina läppar. Det är ju en reaktion i alla fall.
Hon hörde nog. Nästa gång kanske jag inte ens får det där tunga, långa och det så hjärtskärande andetaget som svar. Nästa gång kanske jag inte har samma tur. Att säga jag älskar dig är ingen stor sak egentligen. Framför allt inte till henne. Men jag drar mig från att säga det. Det känns konstigt. Kan hon ens tänka där hon ligger? Eller är allt utslaget? Allt utom hjärtats sista slag. Nej! Vad är det för trams Calle? Hon är säkert bara i sin egna lilla värld. På kvällen sjunger jag för henne.
Hör hon mig? Jadå, visst gör hon det! Det får mig att må bättre att tro det i alla fall.
Det känns så fel att säga "jag älskar dig", när man, mot sin vilja, säger det som ett farväl... men du ska veta, att dem tre vackra orden, var det enda jag ville säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar