Visst är det bitterljuvt det här med att ta studenten och att sluta gymnasiet...

Visst är det bitterljuvt det här med att ta studenten och att sluta gymnasiet. Man känner glädje över att slippa läxor, prov, tjötiga lärare och deadlines. Samtidigt som man känner en viss oro och lätt sorg över vetskapen att man kommer förlora så många av sina vänner, och gemenskapen som skolan faktiskt ger en. En gratis gemenskap. Man har genom åren i princip blivit tvingad till att umgås med människor dagligen, vilket har resulterat i så väldigt många goda och nära vänner, vänner som man nu att kommer förlora. 

Äldre säger att "Du får väl se till att hålla kontakten med dem helt enkelt!", eller "Du kommer hitta nya vänner i livet!", men är det verkligen så enkelt? Javisst kommer man få nya bekantskaper och vänner, men i slutändan vet man vet vilka ens närmsta vänner är, och man vet vilka ens "skolvänner" är, så enkelt är det. Hur bra vänner man än är i skolan, så kommer man i ärlighetens namn antagligen aldrig att ses igen.

Sedan tycker jag att denna uppståndelse och glädje kring studenten är lite konstig. För om vi säger såhär, att majoriteten av alla som tar studenten kommer plugga vidare, efter sommaren eller om ett år. De resterande ungdomarna kommer att jobba eller bara sitta hemma utan någon inkomst och bli tvungna att hitta billiga, om inte gratis, fritidssysselsättningar att just sysselsätta sig med, för annars lär man gå in i väggen utan att ens ha ansträngt varken kropp eller hjärna. 

Så varför glädjas så åt att ta studenten, när man ändå om bara några få månader ska fortsätta plugga? Då skulle man ju kunnat fira varje avslutning under hela sin skoltid som om det är det sista man behöver göra i livet när det kommer till att studera eller anstränga sig, likt så man gör på studenten. Eller så börjar man jobba, och ja, man tjänar pengar, vissa mer än andra, men pengar tjänar man. Wow, det gjorde man ju inte direkt i skolan, mer än studiebidraget, men det lilla bidrag på ca 1000 riksdaler räckte och räcker ju inte länge för dem flesta.

Men då var det ju det med ledighet också. Man har rätt till 5 veckors ledighet när man börjar jobba, lite beroende på vilket jobb och anställningsform man tar sig an och har, men man är "berättigad" 5 veckor. Jämför det med sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov, jullov, studiedagar och alla röda dagar plus några till år efter år. Helt plötsligt låter inte jobb lika intressant och roligt, eller vad säger du? Så tjäna pengar kan man ju göra, men man har ju inte riktigt lika mycket tid att spendera pengarna om man säger så. Så spendera dem med eftertanke säger jag.

Du behöver inte hålla med. Det finns för och- motargument mot allt. Men jag vill bara ställa frågan hur man kan se fram emot något som med största sannolikhet kommer kräva ännu större ansvar, energi och tid än vad man behövt sätta av för att ta sig igenom skolan alla dessa år. Eller hur man kan se fram emot ännu tuffare och mer avancerade studier än de man stött på under sina 12-13 år i skolan. Fira när du tar examen istället, eller när du blir en högt uppsatt chef, eller när du hittat det yrke som just du vill ägna dig åt dag in och dag ut. Eller så får jag önska dig lycka till med att bli ekonomiskt oberoende eller bara lycklig på ditt egna lilla vis. Plötsligt händer det, som man säger! Livet blir ju trots allt aldrig riktigt som man tänkt sig.

Visst, jag har ett jobb direkt efter gymnasiet, och en förmodad hyfsad inkomst varje månad. Jag har en trygghet och en plan inför min framtid. Men jag vet så många som inte har det. Många vet inte vart dom ska ta vägen, vilken väg de ska gå för att hitta rätt i livet, medans många helt enkelt inte vill göra något utav huvud taget. Det funkar ett tag, men så småningom måste man ju agera, vare sig man studerar eller jobbar. För i slutändan är pengar det som är avgörande, vare sig man vill det eller inte. En sak är säker, det blir jobbigt utan dem.

Och jaaa, jag kommer att vara jätteglad när vi springer ut, åker på flaket, och på festen på kvällen. Det kommer förhoppningsvis bli den bästa dagen i mitt liv...

Men sen då? Vad ska du göra, och vart ska du ta vägen? Det är frågan...

Det känns så fel att säga "jag älskar dig", när man säger det som ett farväl...

Tunga, långa andetag. Munnen är vidöppen. Antagligen för att få in så mycket syre som möjligt.
Hör hon mig? Man kan ju alltid hoppas att hon gör det. Det får mig att må bättre att tro det i alla fall. Blicken är fast, och kan upplevas väldigt fokuserad. Det kanske den är med, men det liv som finns kvar, den lilla kraft som håller sig kvar i hennes kropp, har nog övergett så gott som alla sinnen. Ett sinne i taget. All energi som en gång fanns där har nog istället flyttat in hos hjärtat. Det är där energin behövs som mest.
Kall är hon med. Hjärtat pumpar inte ut blodet i kroppen lika snabbt längre. Varför? Hon kan väl i alla fall få vara varm, eller? Hon har ju så ont. Hon kan inte längre röra sig, så ont har hon. Försöker man flytta på henne så skriker hon av smärta. Och varför är hennes tänder sönder. Hon äter ju inget, eller rättare sagt, hon kan inget äta. Så hur kan dom bli så fördärvade? Konstigt.
Jag viskar, "jag älskar dig". Undra om hon hörde det? Hoppas det. Det är svårare än vad man tror att säga jag älskar dig, när man inte längre vet om hon hör det eller inte. Ännu svårare är det att säga det när det varje gång kan vara den sista gången man säger det till henne. Denna gången fick jag ett andetag som svar. Man kan nog skymta ett leende på mina läppar. Det är ju en reaktion i alla fall.
Hon hörde nog. Nästa gång kanske jag inte ens får det där tunga, långa och det så hjärtskärande andetaget som svar. Nästa gång kanske jag inte har samma tur. Att säga jag älskar dig är ingen stor sak egentligen. Framför allt inte till henne. Men jag drar mig från att säga det. Det känns konstigt. Kan hon ens tänka där hon ligger? Eller är allt utslaget? Allt utom hjärtats sista slag. Nej! Vad är det för trams Calle? Hon är säkert bara i sin egna lilla värld. På kvällen sjunger jag för henne.
Hör hon mig? Jadå, visst gör hon det! Det får mig att må bättre att tro det i alla fall.  

Det känns så fel att säga "jag älskar dig", när man, mot sin vilja, säger det som ett farväl... men du ska veta, att dem tre vackra orden, var det enda jag ville säga...  

Det är inte så underbart som vi vill tro att det är, men...

Det är som pappa säger (citatet är inte ordagrant, men det var detta han ville fått sagt, och han sa det ungefär såhär): "Nu är det såhär Calle, att under hela ditt liv kommer du stöta på motgångar, och medgångar med såklart. Men du kommer att bli lurad, förlora pengar i massor, när du köper bil, flyttar runt, renoverar, köper mat osv, så enkelt är det, det är nåt du måste komma över. Slå in det i ditt huvud och börja leva med. Det är så livet ser ut!"

Det är med dessa meningar och dessa ord som han, med sin livserfarenhet, berättar och bekräftar för mig hur livet i sin helhet ser ut, väldigt kortfattat, men bestämt.

Jag är väldigt mån om min ekonomi. Jag ser hur den växer varje månad på banken. Detta tack vare att jag inte spenderar mina pengar mer än på att äta ute, typ. Men det är ju inte enbart därför. Den största anledningen är den att jag för det första inte har mer än min mobilräkning att betala varje månad, men jag har heller inga krav från pappa att jag ska betala hemma, än. Det behöver jag inte göra förens jag gått ut gymnasiet och börjat jobba, så har det varit för alla barnen i familjen. 

Men när man tänker efter är det väldigt svårt att greppa allt det där, ni vet, innebörden av att bli vuxen. Alla utgifter, uppoffringar, risker, satsningar och allt mod som krävs för att klara sig, oftast på egen hand. Allt sådant är svårt att inse, tills den dag då man själv står där, i röran. Man säger att man längtar efter att ta studenten, flytta hemifrån, jobba, köpa bil osv osv. Det finns mängder av positiva saker i allt detta, absolut, men vi ungdomar är nog lite väl bekväma nuförtiden för att inse att allt det där som man först ser så mycket fram emot, faktiskt inte är så underbart som det verkar, om jag tolkar min far rätt.

Men det är väl som både jag, och många med mig brukar säga, "det blir ju vad man gör det till!", så lycka till!

Slutligen... en faders visdomsord är ofta till stor hjälp givetvis, och jag är oerhört lycklig över att få ta del av dessa dagligen. Men mitt lilla dilemma ligger i att jag har så väldigt svårt att acceptera detta faktum. Jag är helt enkelt inte speciellt förtjust i tanken, att det faktiskt kommer se ut, och vara precis så som han säger. 

Nu undrar du säkert om jag mår bra...

Ibland vill man bara låsa in sig på sitt rum, slänga ut nyckeln genom fönstret från andra våningen, och låtsas om att allt runtomkring en är oväsentligt. Att inget, verkligen inget som har hänt, som händer eller kommer att hända har någon som helst betydelse. Att bara få sova, äta, sova ännu mer och kolla på oändligt många filmer. Spela piano, gitarr, och sjunga så högt och så mycket man bara velat. Det hade varit något. Att ha haft en frysbox med Ben & Jerrys glass som man kunde gått på dejt med vid varje film. Det hade inte heller varit fel. Man orkar inte med allt ibland, det blir helt enkelt för mycket. Man vill inte gå upp på morgonen. Man har ingen motivation till att vakna, mer än den motivation och glädje man har i att träffa ens vänner varje dag i skolan eller ah, på jobbet om man har ett sådant. En motivation och energikälla som drar mig ur sängen dagligen. Nu undrar du säkert om jag mår bra... Jodå, jag mår bra. Men ibland fastnar jag i mitt "depression mode" eller vad man ska kalla det, något jag med största säkerhet inte är ensam om att hamna i. En sinnesstämning som inte är världens bästa så att säga. Allt man tänker på blir helt plötsligt negativt och jobbigt av någon anledning. Man tänker tillbaka på saker man borde och hade velat göra annorlunda och man undrar vad och vart ens nuvarande livssituation kommer leda till i framtiden. Man sover dåligt och undrar vad det beror på. Äter jag fel, sitter jag framför datorn för mycket kanske. Ja vad vet jag. Man vaknar mitt i natten med tårar rinnandes längs kinderna, efter att ha drömt någon fucked up dröm som man inte ens fattar varför man drömde. Frågan är varför? För stress kan det inte bero på, inte i mitt fall. För mitt liv är väldigt förutbestämt eller hur man ska säga. Vilket resulterar i att jag sällan upplever stress. Jag försöker planera hur varje dag ska se ut, jag är pedantisk och organiserad i den mån jag kan, samtidigt som mina dagar, trots och kanske pga detta, antagligen inte uppfyller de krav som min hjärna och kropp faktiskt ställer... 

Men men, snart är jag i rätt sinnesstämning igen och kommer ha glömt allt jag nyss skrivit här ovan.

Jag kan ju avsluta med att jag personligen hade investerat i en ny säng innan jag skulle låst in mig i mitt rum på obestämd tid, det är en sak som är säker!

Till tonerna av Fix you...

Att springa en varm sommarnatt, under gatlyktorna. Till tonerna av Fix You i öronen. Helt själv. Inte en själ ute så långt ögat kan nå. Det ger mig rysningar över hela kroppen. Varför vet jag inte riktigt. Det skulle kunna vara för att just då, i precis det ögonblicket, känner jag mig som den enda människan på jorden. Utan några måsten, inga tider att passa, inga människor att tillfredställa, inga normer som ska följas. Ibland önskar jag att det var så hela tiden. Att man var alldeles ensam, med oändlig kondition och med sin favoritmusik i öronen. Helst en varm sommarnatt, springandes. Jag längtar tillbaka, då jag gjorde det i somras, tyvärr blev det bara en gång. Jag sprang bara i knappt en minut, men det kändes som en evighet. Underbart är vad det är. Jag längtar tillbaka, men ser lika mycket fram emot att göra det igen, och igen, och igen... 

Det är du som väljer om du vill le eller gråta

Hösten är här. Snart vaknar man och drar upp persiennen i fönstret och får se att allt, som kvällen innan var relativt färgglatt och smått upplyftande under höstens ljusgrå himmel, förändrats, och blivit vitt. I och med omgivningens nya färg kommer även kylan. Den nyinköpta halsduken och dom varma skorna kommer "äntligen" till användning. Eller... äntligen är nog fel ord. Man kanske bara ska stanna inne istället. Stanna inne i värmen. Man tar sig till skolan, gör det man ska, och när man kommer hem så har solen redan valt att vrida ner ljusstyrkan till nästan, ingenting. Ingenting känns heller direkt motiverande och upplyftande längre, mörkret tar överhanden. Kvällarna blir långa, alltför långa. Visserligen kan man vara inne och, kolla på film? Nja, inte varje kväll. Träna kan man ju göra, förbereda och stärka kroppen inför kommande säsong. Man kan välja att blicka framåt, hitta motivationen och energin i något som komma skall, istället för att känna sig omotiverad och nedslagen i nuet. Hitta det positiva i vardagen, trots att denna känns mest mörk, tråkig, och i mångt och mycket, totalt meningslös. Visst saknar man förra vinterns sällskap till viss del. Kärlek. Det kom man på att det verkligen var, men för sent. Nu sitter man här, "fri" som många kallar det. Frågan är om man vill vara fri, eller ha sällskap. Jag röstar på sällskap. Värme, ljus och glädje, det är vad man saknar i dessa tider. Hittar man rätt, då får man allt det där in i minsta lilla detalj. Efterklok är man. Man kommer på saker och ting när det är för sent, och ångrar sig så. Vänner har jag som jag älskar mer än nåt annat, mitt liv är allmänt bra, finns inte så värst mycket att klaga på, men... jag vill hitta rätt igen. 

Det blir vad man gör det till. Jag väljer att le. För varje dag finns det något att glädjas åt. Ett leende är betydligt mer upplyftande än en tår, det vet vi alla. Det är du som väljer om du vill le eller gråta...

Jag kan gråta varje dag...

Jag kan gråta varje dag över att du är borta

Eller jag kan le för de dagar du var här

Jag kan vända mig från morgondagen och sörja gårdagen

Eller jag kan vara lycklig imorgon, för att du var en del av mitt liv igår

Jag har inte tänkt så mycket på på mamma på sistone tyvärr. Det är inget måste såklart, heller inget jag kan bestämma över, men det känns lite dumt när jag tänker efter, att jag inte tänker på henne mer. Men när pappa satte upp denna dikt, som han läst, på kylskåpet förut, så byggdes klumpen sakta men säkert upp i halsen, och tårarna var beredda att forsa nedför kinderna. Men jag drog mig snabbt ifrån pappa och dikten till tv:n för att komma på andra tankar.

I vilket fall som helst så är det med största säkerhet den finaste dikt jag någonsin läst.