Hösten är här. Snart vaknar man och drar upp persiennen i fönstret och får se att allt, som kvällen innan var relativt färgglatt och smått upplyftande under höstens ljusgrå himmel, förändrats, och blivit vitt. I och med omgivningens nya färg kommer även kylan. Den nyinköpta halsduken och dom varma skorna kommer "äntligen" till användning. Eller... äntligen är nog fel ord. Man kanske bara ska stanna inne istället. Stanna inne i värmen. Man tar sig till skolan, gör det man ska, och när man kommer hem så har solen redan valt att vrida ner ljusstyrkan till nästan, ingenting. Ingenting känns heller direkt motiverande och upplyftande längre, mörkret tar överhanden. Kvällarna blir långa, alltför långa. Visserligen kan man vara inne och, kolla på film? Nja, inte varje kväll. Träna kan man ju göra, förbereda och stärka kroppen inför kommande säsong. Man kan välja att blicka framåt, hitta motivationen och energin i något som komma skall, istället för att känna sig omotiverad och nedslagen i nuet. Hitta det positiva i vardagen, trots att denna känns mest mörk, tråkig, och i mångt och mycket, totalt meningslös. Visst saknar man förra vinterns sällskap till viss del. Kärlek. Det kom man på att det verkligen var, men för sent. Nu sitter man här, "fri" som många kallar det. Frågan är om man vill vara fri, eller ha sällskap. Jag röstar på sällskap. Värme, ljus och glädje, det är vad man saknar i dessa tider. Hittar man rätt, då får man allt det där in i minsta lilla detalj. Efterklok är man. Man kommer på saker och ting när det är för sent, och ångrar sig så. Vänner har jag som jag älskar mer än nåt annat, mitt liv är allmänt bra, finns inte så värst mycket att klaga på, men... jag vill hitta rätt igen.
Det blir vad man gör det till. Jag väljer att le. För varje dag finns det något att glädjas åt. Ett leende är betydligt mer upplyftande än en tår, det vet vi alla. Det är du som väljer om du vill le eller gråta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar