Att springa en varm sommarnatt, under gatlyktorna. Till tonerna av Fix You i öronen. Helt själv. Inte en själ ute så långt ögat kan nå. Det ger mig rysningar över hela kroppen. Varför vet jag inte riktigt. Det skulle kunna vara för att just då, i precis det ögonblicket, känner jag mig som den enda människan på jorden. Utan några måsten, inga tider att passa, inga människor att tillfredställa, inga normer som ska följas. Ibland önskar jag att det var så hela tiden. Att man var alldeles ensam, med oändlig kondition och med sin favoritmusik i öronen. Helst en varm sommarnatt, springandes. Jag längtar tillbaka, då jag gjorde det i somras, tyvärr blev det bara en gång. Jag sprang bara i knappt en minut, men det kändes som en evighet. Underbart är vad det är. Jag längtar tillbaka, men ser lika mycket fram emot att göra det igen, och igen, och igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar